Tema på barnkalaset är alltid kul och vår yngsta har länge varit helt galen i allt vad Pokémon heter! Så från att ha haft alla möjliga teman på tapeten var valet till slut ändå enkelt; det var ett Pokémon-kalas som gällde.
Theodor fyllde 6 år redan i januari, men sedan pandemin har vi firat honom på sommaren eftersom det är mycket enklare och roligare att ordna barnkalas utomhus. 🙂
Nu visade det sig ganska snart att han inte var det enda barnet i landet som tyckte om Pokémon. Långt ifrån. Var och varannan sajt jag var inne på där man kunde beställa allt från dekorationer till inbjudningskort och kalaspåsar visade ”slut i lager”. Suck.
Det var nästan så att jag ångrade valet till en början och frågade mig själv varför jag inte hade kollat att det gick att få tag i roliga tillbehör först och bestämt tema sedan. Nåja, inte mycket att göra än att plocka fram sin fantasi och som vi vet är nöden krativitetens bästa moder, eller något ditåt i alla fall. 😉
Inbjudan
Själva inbjudan var ganska lätt ordnad (något ska man väl ha för att man är gift med en grafisk designer!). Men även om man inte är det så kan man rita kort själv eller skapa en inbjudan i någon av alla fiffiga appar som finns eller ta en bild på sitt barn med en pokémon-leksak i handen.
Viktig information att ha med på inbjudan är datumet, tiden, adressen, vad man kan förvänta sig, en uppmaning att anmäla eventuella allergier (vi själva glömde det faktiskt men vi hade bra koll på att ett av barnen var mjölkallergiker vilket var tur) samt ett osa-datum och vart man ska svara (mobilnummer och/eller email-adress).
Klädsel
Att uppmana till utklädnad är vanskligt, särskilt om man vill hålla nere utgifterna. Det blir inte bara en stor extra kostnad för en själv (om hela familjen ska traska runt som olika pokémons), utan kan verka avskräckande om man belastar gästerna med detta. Och alla gillar ju inte att klä ut sig. Theo började självklart drömma stort, även vi vuxna som ofta och glatt går igång på sådant här, men det kändes orättvist att han skulle möta i en fin Pikachu-dräkt utan att gästerna hade blivit instruerade att klä ut sig så vi skippade det. Eller, jag kunde faktiskt inte heeelt låta bli…
Jag klädde mig lite på temat pokétränare med pokémonbälte (jag lånade sonens), keps (inte pokémon, jag bara tog en jag hade som jag tyckte passade) och matchande färger. På ryggen bar jag en ryggsäck som vi fäste ett av sonens Pokémon-gosedjur i så att det såg ut som att han kikade fram och var med mig på äventyret. 🙂
Theodor hade en av sina älskade pokémon-tröjor på sig som han faktiskt hade fått av en av sina kompisar året tidigare. 🙂
Dekorationer på vårt Pokémon-kalas
Det går att hitta lite vad som helst med Pokémon på – om man är ute i bättre tid än vad vi var. Det jag hittade var heliumballonger med Pikachu på (Partyhallen har till exempel i olika storlekar), men de avrådde faktiskt från att ha det utomhus då de kunde gå sönder lätt.
Istället satsade vi på helt vanliga ballonger som pappa Kristofer ritade några träffsäkra linjer på så barnen direkt kunde se vilka Pokémons de föreställde.
Jag köpte ett paket med mixade studentballonger i gult och blått där de gula såklart fick bli Pikachu och de blå var Squirtle. Dessa hängdes sedan upp på framsidan, runt grinden och över kalasbordet. Med facit i handen kunde vi haft fler (man kan väl aldrig få för många ballonger?!) men å andra sidan gick de också sönder lätt så fort vinden kastade dem med lite fart mot husteglet.
På bordet la jag en kalasduk i plast jag hade sedan förut som det stod ”Happy Birthday” på, det fanns i alla fall gult i den så det fick gå, och så mycket mer var det inte. Jo! Musiken vi spelade för att få den rätta stämningen var en färdig spellista från Spotify med blandad Pokémon-musik från filmerna. Mycket lyckat och uppskattat! 🙂
Vad vi bjöd på
Så var det detta med tårta. Jag hade sett fantastiska verk skapade med sugarpaste (formbar sockermassa som går att få i alla färger), tårtor som gick att beställa med marsipanbilder som lock och mycket annat. Jag har inga problem att baka själv, faktum är att jag älskar det, men det tar tid att hålla på med pilliga dekorationer och just tid var något vi inte hade så mycket av inför detta kalas.
Även om det var väldigt frestande att beställa en sådan där drömtårta som hade fått allas ögon att bli stora som golfbollar…sorry! Pokébollar!…och som hade skapat ett sus av ”woooow” hos barnen, så mindes jag också alltför väl alla tårtor jag slängt genom åren.
Jag har skapat på-pricken-lika Barbapappstårtor, avundsvärda pirattårtor och mycket annat – som sedan bara skrapats ner i soporna. Inte för att de inte var goda, utan för att det alltid fanns något barn som inte gillade grädde, en annan med allergi, en tredje som inte gillade ditten och en fjärde som inte ville ha datten…
Med åren lärde jag mig att de flesta barn gillar glass, punkt. Och även om det även här fanns olika preferenser så valde vi att göra det lätt för oss och fryste om vaniljglass i en rund bakform så att det fick formen av en pokéboll. Precis innan servering dekorerade vi den med färska bär; blåbär och hallon – en Pokéboll är ju ändå vit, svart och röd!
Och det gick hem i 8 fall av 10 skulle jag säga. Alternativ fanns, så den som inte tålde eller inte gillade vaniljglass med färska bär fick en isglass istället. Och så fanns det ett par småkakor och saft. Det var lagom, ingen ville sitta still längre i alla fall! 🙂
Lekarna
Som vuxen spenderar man ofta alltför mycket tid att planera fikat har jag märkt, och för lite tid till lekarna. Nu har jag börjat göra det omvända – för det är lekarna som är kalasets höjdpunkt hos barnen (och så godispåsen i slutet förstås!).
Storytelling är viktigt. Jag började med att berätta att de under de kommande timmarna skulle bli fullfjädrade pokétränare (om de inte redan var det) och att vi skulle öva på olika färdigheter så att de sedan skulle kunna fånga vilken pokémon som helst! Ögonen lyste hos barnen, de var laddade till max.
- Träna träffsäkerhet.
En klassiker; kasta boll i hink. Alla kastade lydigt men efter ett varv var de uttråkade, haha! Bara att gå vidare på nästa lek, vilket var helt okej, jag hade bunkrat upp med många olika lekar just för detta läge. - Pokékull.
Tänk banankull fast att istället för att stå som en banan när man blir tagen och vänta på att ”bli skalad” (fri) av en kompis, så skulle man kura ihop sig som en boll. En dunk på ryggen från en fri kompis så var man själv också fri vilket gjorde att leken kunde pågå rätt länge. Alla som ville vara kullare fick vara det och att de som behövde vila fick göra det. Vår variant innebar att man hade en pokéboll i handen och sedan försökte fånga pokémons (kompisarna) – lyckades kullaren (pokétränaren) toucha en kompis (pokémon) så var den tagen. - Pokécharader.
Efter allt spring ville barnen vila och behövde skugga så vi satte oss i ring och lekte charader. De var jätteduktiga! Både på att (utan ord) härma en Pokémon, och att gissa. Synd att glasstårtan kom fram i exakt detta läge så vi blev tvungna att avbryta så den inte skulle smälta, de hade kunnat leka denna lek länge. - Pokébowling.
Här hade vi tagit ett par plastdjur från sonens leksakslådor (har man lite större pokémons är det förstås ännu bättre) som vi ställde upp på stenläggningen på garageinfarten. Sedan skulle man kasta eller rulla en boll mot dem och försöka träffa. Svårt men roligt! - Den stora pokéjakten.
Medan alla barn och pappa Kristofer var på framsidan och körde bowling, passade jag på att gömma små pokémons i trädgården. Jag hade beställt en påse minifigurer på nätet (en av de få saker som inte var slut) och placerade ut hela 16 av dessa på olika ställen.
En stod i en stupränna (låg på barnens höjd), en på staketet, en var fastklämd i ett träd (låg höjd), en fanns under en buske osv. Nu fick barnen springa runt och leta upp dem, och för att vi skulle ha koll på när alla var upphittade fick de lämna dem på ett bord där vi kunde räkna dem. Vad vi inte hade förutsett var att några försvann igen. Några barn fick nämligen för sig att gömma dem på nytt – men glömde bort var någonstans…haha! Så kan det gå. Vår robotgräsklippare lär hitta dem. Och tugga sönder dem. Nåja!
Min initiala tanke var också att vi skulle delat ut dem bland barnen men sedan tänkte jag att det kunde vara en anledning till osämja och svartsjuka (man fick inte den man ville, orättvist att han/hon fick den och den som jag ville ha…osv.) så jag avstod det momentet. Efteråt ångrade jag mig, vi kunde lottat ut dem på något sätt. Jaja, lätt att vara efterklok. Leken var i alla fall väldigt uppskattad och barnen var väldigt engagerade i letandet! Det blev den höjdpunkt som det var tänkt att bli. På slutet blev alla duktiga pokéjägare belönade med en guldmedalj (ätbar så klart, av choklad) – och nu steg oron att det var det enda godiset de skulle få…ve och fasa! Men så var det ju inte såklart… 😉 - Pokébasket.
Sista ”grenen”. Nu var det upp till bevis! Hur bra hade de blivit på det här med träffsäkerhet? Den är ju ändå avgörande när man ska fånga en pokémon! Barnen fick testa att kasta en miniversion av en basketboll (fast vi kallade den pokéboll såklart) i en uppsatt korg. De som tyckte det var för svårt kunde få hjälp att bli upplyfta 🙂 men faktum är att några satte den – till kompisarnas jubel!
Godispåsarna
Tyvärr glömde jag att ta bild på dem, viket var synd. Eftersom jag inte hittat kalaspåsar online (nu har de kommit in igen, jag fick en notis om det via mail) så blev vi tvungna att vara kreativa igen. Vi skrev ut svartvita bilder som jag och sonen färglade, och sedan klippte vi ut dem och klistrade upp dem på små prickiga papperspåsar i gult eller grönt som jag bett om att få ta på Coop (de man kan plocka smågodis i).
Jag letade nämligen verkligen överallt efter bra påsar, typ helt vita eller helt gula, men det var verkligen svårt att hitta! Så det fick bli denna lösning. Men det blev bra och barnen verkade inte alls ha något emot det hemgjorda stuket, de var väldigt engagerade i vilken pokemon de fick på sin påse (Eevee, Charizard, Pikachu, Squirtle eller någon annan?), så det var riktigt roligt!
I påsarna hade jag stoppat allt möjligt smågodis, det mesta i ask eller med papper på för hygienens skull. Dock inga klubbor för det slutar alltid med att barnen inte får upp dem och så står man där och måste lirka upp pappret på 10 små godisklubbor! 😉
Japp! Så gick vårt Pokémon-kalas till, som gick från panik (för att inga temagrejer gick att få tag på) till jättelyckat tack vare att vi var kreativa och de härliga barnen uppskattade det. Faktum är att det är lite såsom jag såg någon skrev på sociala medier; barnen bryr sig inte om dyra presenter, de bryr sig om din närvaro och ditt engagemang. Och lite så var det här också.
Att jag fånade mig, levde mig in, busade och var med på lekarna själv gjorde att jag hade många små rara barnarmar omkring mig under kalasets gång och alla verkade uppskatta slutresultatet. Inte minst egna sonen! Det värmde mammahjärtat! 🙂
Som avslutning satt de i ”pokégymmet” (studsmattan) och mumsade på sitt godis. (Under uppsikt så klart, ingen fick hoppa med godis i munnen…)
Dagen därpå fortsatte det med inte mindre än två kalas till (inte våra dock) varav ett också hade Pokémon-tema, och minst lika aktiva föräldrar. 🙂 Den ena var dessutom utbildad pokédomare på riktigt och utklädd till professorn i Pokémon! Otroligt roligt att se att det är fler som gillar detta med teman och att kasta sig in i lekarna med barnen. 🙂
Vill ni ha fler kalastips, läs gärna om det häftiga 10-årskalaset vi fixade hemma i trädgården till äldste sonen för ett par år sedan och den gången vi ordnade barnkalas med hoppborg. Följ också gärna Familjeparker på Instagram, Facebook och Youtube!